ok då.. avstängt skype

jag måste ju erkänna då att jag vägrat sätta igång skype programmet på datorn under en vecka.. och jag tänkte väl inte på tids-skillnader och liknande. SÅ när jag satte igång skype så fanns där en mening som jag aldrig fått höra av en kille förut.

-Happy Valentines Day, I miss you...

Naw how cute is that??

fucking broken hearts day.

Får väl kanske börja inse att det inte blir ett happy ending den här gången heller. Jag är så sjukt trött på att livet inte är som det ska vara. När kommer min man som vill dela resten av sitt liv med mig och som man kan producera lite ungjävlar ihop med. Ska det vara så jävla svårt. Imorgon är det alla fucking broken hearts day igen. JAG TAR ILLA UPP. Ingen kan komma tröstande till mig och säga att.. din tid kommer eller du får sluta leta så kommer han.. eller .. snart är det din tur. HAHAHAHA skojjar ni eller???

Jag är skitsur och bitter och med all rätt. Jag säger NO PLASTIC och är super ärlig men när tiden är ute så står man där igen.

Ni karlar som säger att ni inte är redo att binda er, att ni är rädda för förhållanden, att ni inte tror på monogami, att ni måste sprida er säd ett visst antal år, att ni måste uppleva världen först. Ni karlar som säger att du är för seriös, att du är en på miljonen men...., att du är för bra för att vara sann..men.... , den som får dig kommer vara den lyckligaste mannen på jorden... I SAY WHAT????

drop the fuck dead... seriously

positivt tänkande

jag ska bli snygg
rik
göra karriär
gifta mig med killen jag är kär i
bo i New York
och träna
PUNKT

Fortfarande

Det känns inte som om jag är här. Att jag är någon annanstans. Jag är i New York och står på Crosstrainer n på Harlem NYSC.  Idag har jag en Down-Day. Jag ligger i min säng i Göteborg och känner inte för att göra någonting. Det enda jag vill göra är att åka tillbaka. Tillbaka till New York. 

Frågan jag ställer mig är varför? Jag måste definiera... varför?

Jag kände mig fri där, jag kände mig självständig, jag behövde inte omge mig av den svenska mellanmjölken, det är alltid människor ute där - här är det knappt så att man träffar någon när man går till affären. I New York finns det en puls som till slut också slår inom en själv. Man rycks med av känslan av att inte vara ensam. Här är man alltid ensam. JAG är ensam. Det blir mer uppenbart när man hela tiden omges av vänner som är en del av ett par, som har någon. Jag känner hur den svenska bitterheten sipprar ur mig. Jag är bara en halv människa utan dig. För visst föll jag för någon. Eller? 

Det kanske är så att jag bara till 50 % är här i Sverige, kanske tomheten och känslan av att inte vara här, är för att 50 % av mig är kvar i New York. Hade vi någonting? Nått speciellt? eller var det bara plastic. Som vanligt, för det är vanligt i mitt liv. Med plast. Med fejk. Med skådespel. Män har låtsas och farit med osanningar i hela mitt liv så varför skulle det här vara på riktigt? Och det är ju bara jag som fantiserat ihop ett liv som inte existerar. För den riktiga stora kärleken finns bara i romantiska komedier i nått som kallas Hollywood. Vad känner jag för dig? som får mig att inte vilja vara kvar i ett land som ska kallas mitt hemland. Hur mycket är jag villig att göra för att få vara med en man jag tror att jag tycker om. kanske t.o.m. älskar? 

Eller är jag i destruktivitetens klor igen. Vill jag bara ha honom för att jag inte kan få honom. Är jag tillbaka i det? IGEN? 

Men skulle jag verkligen känna så här då? som om jag blivit av med en arm eller ett ben? Jag känner en stor sorg i att inte få vara med dig. Eller är jag bara van vid att sörja saker jag aldrig fått uppleva? Jag berättade för dig från början att jag inte var intresserad av något som var på låtsas. Är man med i leken får man leken tåla brukar man säga. Du fantiserade högt om vad du ville göra. Att du ville komma till Sverige och arbeta ett år. Du berättade, om än under alkoholens era att du skulle sakna mig när jag åkt. Var det bara på låtsas? 

Jag känner tomhet och vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad jag ska göra. 

Jag är trött och förbannad. 

Förbannad för att jag måste befinna mig i mitt hemland och inte få ta reda på om du är 50 %.

Jag är trött och förbannad. För att jag inte får känna den känslan av frihet och självständighet som jag kände…. i ditt hemland. 

Jag lägger för mycket allvar i det här? Jag är inte så här deprimerad egentligen? 

Nu uppträder jag destruktivt IGEN. 

Nej jag ligger här i min säng och tror att jag känner något som jag inte känner egentligen. MEN.. jag känner det. 

Im just a half of a person without you.