Jag har alltid så länge jag kan minnas burit på en inre sorg. Sorgens innebörd varierar runt vad som händer i mitt liv.. men den finns alltid där. Den största sorgen jag har i mitt liv är att jag förlorade min mamma 2011. Och den sorgen kommer jag alltid att bära med mig. Jag har inte accepterat att hon är borta än och kommer förmodligen aldrig att göra det heller. Jag vill inte känna kring de känslorna överhuvudtaget. Jag har gömt henne i min hemstad och i mitt inre så lever hon fortfarande.
Den sorg som kommer på andra plats .. har jag burit med mig från att ingen ville vara tillsammans med mig i gymnasiet till att ingen jag varit kär i velat ha mig. Det suger så fruktansvärt mycket. Varenda kille jag varit intresserad av mig har antingen utnyttjat mig för sex eller stulit pengar av mig. Jag som är så snäll. Jag har alltid varit för snäll och nu har mitt tålamod kring livskamrater och kärlek försvunnit. Jag är på bristningsgränsen och är bara sur, irriterad och allmänt hatisk hela tiden. Pessimistisk och negativ är också fina sidor jag lagt mig till med. Att jag har en depression är inte längre en hemlighet och den stora frågan är hur allvarlig den är. Behöver jag sjukskriva mig? Kan jag åka till USA? Klarar jag av att vara kreativ som det ser ut nu? Kommer prestationsångesten vara så svår att jag kommer bli helt blockerad? Jag vill göra allt nu för att jag ska kunna komma in på arbetsmarknaden och vara fokuserad på karriär. Jag vill njuta av mitt år i New York. Men det enda jag gör är att oroar mig för min ekonomi, min övervikt och min obefintliga pojkvän. Jag har en sån extremt stor sorg att inte ha någon att dela mitt liv med. Den sorgen är ENORM. Knappt så att jag klarar av mitt liv som det är just nu.
