jag erkänner.. jag är rädd. Rädd för vad livet har att erbjuda. Rädd för att jag inte lever mitt liv till fullo.
Rädd för att jag varken duger som vän eller som flickvän. I lördags tappade jag mitt ansikte. I LOST IT. För en sekund ville jag bara lägga mig ner och gråta. Det är inte sällan jag känner så. Allt mer ofta känner jag att jag inte lever som jag borde göra. Jag upplever inte den lycka jag skulle kunna uppleva. Jag tillåter inte mig själv att vara lycklig.
Fan den här bloggen läses inte av en jävel, men skit samma...
Jag är helt enkelt rädd för att jag känner att jag inte duger. till något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar