Under de sista månaderna har jag funderat mycket över livet, och varför saker händer och varför vissa saker inte händer. Just idag så ligger jag hemma på min mammas soffa. Situationen som den är nu är att mamma är sjuk i cancer, mormor och morfar är total förvirrade och dementa, jag bor i Oslo och nästan alla mina vänner befinner sig i Göteborg. Jag har försökt hitta svar på så många frågor de sista dagarna så allt bara spinner runt i huvudet på mig.
Varför blev mamma sjuk? Hon har inte druckit alkohol eller rökt i sitt liv... hon har bara brytt sig om andra och nästan aldrig tänkt på sig själv. Hon har aldrig varit egoistisk.
Är det det man måste vara? Egoistisk? För att överleva?
Jag man vet aldrig vart man befinner sig i livet. Om man har långt kvar till slutet eller om man faktiskt lever nära döden. Och vad gör man då med sitt liv om man gör det sistnämnda. Jag har levt som om jag haft en biroll i mitt eget liv.. jag vet att jag skrivit om det ofta. Jag levde mina första 19 år i Tibro, idrottade och hade egentligen inte något socialt liv. När jag var 20 lämnade jag hemorten för att studera i Leksand och vidare därifrån till Växjö och ett steg till och jag hamnade i Göteborg. Jag kan hålla med om att Leksand och Växjö var städer jag studerade i och det föll sig naturligt att flytta dit. Men Göteborg... enda anledningen egentligen till varför jag flyttade dit var p.g.a. en kille. Sen kom jag ju faktiskt in på HDK där men det var egentligen inte därför jag flyttade dit. Jag har alltid varit där för folk. Egentligen aldrig varit egoistisk. Är jag på väg mot samma öde som min mamma?
Jag har betett mig destruktivt kring män så länge jag kan minnas. Först var det M som jag faktiskt kom över relativt tidigt ändå. Sen gick jag väldigt snabbt över till K som kanske inte var det uppenbara valet av destruktivitet men jag hängde upp mitt liv kring honom i åtminstone 5 år av mitt liv.. tills jag flyttade från Sverige till Norge sommaren 2008. Vad som visade sig vara mitt öde i Oslo var att hänga upp mig på ännu en kille.. närmare bestämt S. Som jag faktiskt trodde att jag älskade över allt annat på jorden. I Norge höjde jag min destruktiva nivå till skyarna och blev faktiskt stundtals lite rädd för mig själv och mina reaktioner på saker och ting. Jag kunde bli så arg, frustrerad och psyko att jag faktiskt på fullaste allvar trodde att jag höll på att bli galen. Så långt får det inte gå.
Efter många om och men så slet jag mig loss och gjorde mig fri. Februari 2010. Dagen då jag lämnade mitt destruktiva jag i ett rum någonstans i Oslo och sökte mig själv. Jag ska inte säga att jag fullkomligt hittat mitt jag. Men jag är på god väg.
I mars kom beskedet att mamma hade cancer. Det var inte någonting som jag räknat med i min plan i livet. Jag förstår inte alls. Ordet cancer är något fruktansvärt, men själva innebörden som jag upplever den är så mycket mycket värre så jag kommer aldrig kunna beskriva den.
Känslan av att inte kunna göra något och känslan av att inte ha makten.
Känslan av att man kan komma att förlora sitt allt och en del av sin identitet och historia. Jag har aldrig någonsin i mitt liv önskat att jag haft barn, hus, familj så mycket som jag gör nu. Jag önskar att jag kunde ha haft stabil ekonomi, var klar med min utbildning, att jag haft en pojkvän som jag älskar och barn. Jag önskar även att jag haft mitt egna företag och att livet hade tett sig annorlunda än den verklighet jag ser idag.
Men det är som det är. Jag är sjukskriven t.o.m 30 augusti p.g.a. Anhörigs sjukdom.
Nu måste JAG förändra mitt sätt, mina tankar och idéer om hur jag vill att min framtid ska se ut. Vad vill jag ha? Jag måste lära mig vara egoistisk. Sortera ut mina tankar. Vad tänker jag och vad gör jag. Jag måste bli egoistisk. Är det något som inte är bra för mig - måste jag radera detta från mitt liv. Jag måste sortera ut vad som är viktigt och lägga i min "vill ha i mitt liv låda" Är det människor som bara suger energi ur mig och aldrig ger något tillbaka utifrån att jag bara ger och ger, de får helt enkelt försvinna ur mitt liv. För det viktigaste livet är familj och goda vänner.. Människor man älskar. Vad är livet utan denna kärlek.
Någon sa att "det viktiga är inte vad du gör.. utan vilka du gör saker med". Jag kan inte annat än hålla med om detta. Vad spelar det för roll om du har en chefs roll i ett företag och du tjänar en massa pengar .. om du inte har någon att dela din vardag med när du kommer hem?
Jag måste se denna tid i mitt liv som en utmaning. Det är ett test i hur stark jag kan vara och hur svag jag kan vara som person. Mitt emellan dessa skarpa förhållningssätt så finns en medelpunkt. Hur hög den än är eller hur lågt jag än må sjunka så ska jag kämpa mig igenom.
Jag bestämmer mig här och nu för att fortsätta min resa som jag startade i februari. Om jag så ska gråta, så ska jag känna, jag ska befinna mig i nuet. För det är det enda som existerar just nu. Jag kan göra upp massa planer och listor för vad jag ska göra i framtiden, självklart kan jag göra det. Men jag måste sätta delmål. Livet är inte som x2000, man kan inte bara köpa en biljett på nätet och sedan åka från punkt A till B, sittandes sovande i en skön sits. Man måste vara fullständigt klar över att varje beslut man fattar under varje minut av varje timme av varje dag gör skillnad.
Vad vill jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar