För några veckor sedan tog jag det viktigaste beslutet jag tagit i mitt liv. Jag valde att tänka på mig själv i första hand. Jag drog från kollektivet. Jag fick nog av smärtan jag plågat mig under många år. 7 år av destruktivt beteende har satt sina spår och nu jobbar jag heltid med att förändra mitt liv till det bättre. Som jag vill ha det, inte som andra vill ha det.
Jag har lärt mig att jag är värd det bästa och att inte kompromissa med min egen vilja. Jag har förstått att tidigare gjort allt för att sabotera för mig själv.
Jag har så stora möjligheter att göra precis vad jag vill.
MÅL:
* gå ner 10 kg innan Summerjam
* åka på Summerjam
* byta lägenhet i Göteborg.
* fixa jobb i Göteborg
* resa till kambodja & Thailand i två månader
* njuta
onsdag 21 april 2010
torsdag 4 mars 2010
meningslöst 2.
Mitt liv känns meningslöst. Visst jag har ett jobb. Jag har vänner. Men det enda mitt liv består av är jobb och ekonomiska problem. I vilken ände ska man börja? Ska jag byta inriktning på mitt liv - är det som gymnasievalet? Kan man välja glädjeprogrammet på obestämd tid? Jag går helt klart fel linje för just nu har jag blivit tvångs-placerad på Offer&Misär-programmet. Jag förstår varför ingen läser den här bloggen för den handlar ju bara om hur säärpsykiee jag är som aldrig kan genomföra något. En vän till mig skrev på sin blogg att jag var psyk. Jag känner just nu att det var inte så bra att jag läste det inlägget för jag tänker på det varje dag. Är jag psyk? Och är jag dömd till att vara det?
Hur kan jag förändra hans syn på mig? Hur kan jag förändra min syn på mig själv? Är det överhuvudtaget möjligt? Har jag gjort bort mig så mycket att jag för alltid kommer att vara på ett visst sätt för vissa människor?
Hur kan jag förändra hans syn på mig? Hur kan jag förändra min syn på mig själv? Är det överhuvudtaget möjligt? Har jag gjort bort mig så mycket att jag för alltid kommer att vara på ett visst sätt för vissa människor?
onsdag 3 mars 2010
meningslöst
Håller på att bryta ihop totalt. Klarar inte så mycket mer nu. Just nu känner jag tomhet och rastlöshet. Ingenting går som det ska. Jag är tydligen ett psykiee också enligt vissa. Kan inte förstå att så fort man gillar någon så åker man helt ut ur bilden. Kanske var därför jag aldrig visade några känslor för några år sedan. Kanske bättre att man går tillbaka till den tidens tänkande. Man blir åtminstone inte sårad och ledsen. Bara bitter och ensam. Men vad är skillnaden egentligen?
måndag 22 februari 2010
kanske det kanske
att åka iväg i någon vecka... och sedan komma hem för att vara någon helt annan. Det har varit min dröm länge. Att kunna fly bort från alla problem, lägga problemen i en väska långt bort och sedan åka tomhänt tillbaka. Att bara kunna glömma allt som hänt och vakna upp som en tjej man kan bli kär i.
Jag har fastnat där. I tanken på att vara någon annan.
Jag är ett offer för mina egna känslor som jag inte kan ta mig ur. Jag har befunnit mig i en ond cirkel så länge jag kan minnas, så att jag inte vet hur jag ska ta mig ur den.
En vän till mig sa idag.. du måste visa dig stark.
Jag är stark i vissa situationer. När jag vet hur saker är, sanningen. Då är jag stark.
Jag är svag i många andra situationer. De situationer då jag har känslor.
Jag har fastnat där. I tanken på att vara någon annan.
Jag är ett offer för mina egna känslor som jag inte kan ta mig ur. Jag har befunnit mig i en ond cirkel så länge jag kan minnas, så att jag inte vet hur jag ska ta mig ur den.
En vän till mig sa idag.. du måste visa dig stark.
Jag är stark i vissa situationer. När jag vet hur saker är, sanningen. Då är jag stark.
Jag är svag i många andra situationer. De situationer då jag har känslor.
fredag 19 februari 2010
torsdag 18 februari 2010
erkännande
hur svårt kan det vara att förstå andras känslor. Jag påstår mig veta hur jag känner. Men jag har inte en aning om hur andra känner.
Jag har alltid sagt och påstått att jag är en bra människa, en bra flickvän. Men är jag det?
Jag har så länge jag kan minnas tyckt synd om mig själv, Lagt skulden på alla andra. Jag har makten över mitt eget liv och det är jag som tillåter dåliga saker hända mig. Det är inte synd om mig. Det är synd att jag gör så mot mig själv … OCH andra.
S situationen till exempel. Ett bra exempel på att jag låter någon annan styra mig. Nej. jag styr mig själv. Det är inte någon som tvingat mig.
Han gav mig uppmärksamhet i en minut och jag hänger upp mig på honom i flera år? Är det realistiskt NEJ. Är det något jag gör av kärlek? Kanske.
Men om jag reflekterar över hur situationen har varit. Om jag ser mig själv utifrån, så är jag en jobbig klängig brud som gör livet svårt för andra, speciellt för S. Hur många gånger har inte han ångrat att han träffat mig. Hur många gånger har han inte ångrat att han gav mig uppmärksamheten från första början?
Är inte det tragiskt. Hur många gånger har inte jag sagt att det var/är hans fel att det blev så som det blev.
Jag tjatar gång på gång.. det är ditt fel, du skulle inte ha gjort det, osv osv. Jag har kontrollbehovet som gör att allt blev en ända stor röra. Från A till B och vidare. Jag är på god väg att förstöra en väldigt fin vänskap. Och allt p.g.a. jag inte har styrkan att vara den jag är, att jag inte har styrkan. Jag är en svag person som inte kan stå för vad jag tycker och aldrig kan slutföra något, jag är en person som hela tiden använder ordet. jag.
Jag är en egoist och en självisk människa. Jag erkänner. Vill ha allt det som alla andra har. Jag vill ha en vacker pojkvän som älskar mig. Men är det, det viktigaste i världen? Så viktigt att jag ska trampa på den jag älskar och tvinga honom att älska mig. Tvinga honom att krama mig. Det känns som… om jag vill ha ömhet.. så måste jag tvinga någon, eller muta denna för att ge det till mig. Om du kramar mig så kan jag diska åt dig en hel månad. Eller om du ger mig massage så kan jag städa ditt rum, laga mat, vad som helst.
Jag inser.. du vill inte ha mig.
Jag har alltid sagt och påstått att jag är en bra människa, en bra flickvän. Men är jag det?
Jag har så länge jag kan minnas tyckt synd om mig själv, Lagt skulden på alla andra. Jag har makten över mitt eget liv och det är jag som tillåter dåliga saker hända mig. Det är inte synd om mig. Det är synd att jag gör så mot mig själv … OCH andra.
S situationen till exempel. Ett bra exempel på att jag låter någon annan styra mig. Nej. jag styr mig själv. Det är inte någon som tvingat mig.
Han gav mig uppmärksamhet i en minut och jag hänger upp mig på honom i flera år? Är det realistiskt NEJ. Är det något jag gör av kärlek? Kanske.
Men om jag reflekterar över hur situationen har varit. Om jag ser mig själv utifrån, så är jag en jobbig klängig brud som gör livet svårt för andra, speciellt för S. Hur många gånger har inte han ångrat att han träffat mig. Hur många gånger har han inte ångrat att han gav mig uppmärksamheten från första början?
Är inte det tragiskt. Hur många gånger har inte jag sagt att det var/är hans fel att det blev så som det blev.
Jag tjatar gång på gång.. det är ditt fel, du skulle inte ha gjort det, osv osv. Jag har kontrollbehovet som gör att allt blev en ända stor röra. Från A till B och vidare. Jag är på god väg att förstöra en väldigt fin vänskap. Och allt p.g.a. jag inte har styrkan att vara den jag är, att jag inte har styrkan. Jag är en svag person som inte kan stå för vad jag tycker och aldrig kan slutföra något, jag är en person som hela tiden använder ordet. jag.
Jag är en egoist och en självisk människa. Jag erkänner. Vill ha allt det som alla andra har. Jag vill ha en vacker pojkvän som älskar mig. Men är det, det viktigaste i världen? Så viktigt att jag ska trampa på den jag älskar och tvinga honom att älska mig. Tvinga honom att krama mig. Det känns som… om jag vill ha ömhet.. så måste jag tvinga någon, eller muta denna för att ge det till mig. Om du kramar mig så kan jag diska åt dig en hel månad. Eller om du ger mig massage så kan jag städa ditt rum, laga mat, vad som helst.
Jag inser.. du vill inte ha mig.
tisdag 16 februari 2010
Maybe
Det kanske inte blir något summerjam för mig i år, eller kanske blir det? Vem vet?
Att ta vara på nuet... att det ska vara såå svårt. Jag skaffar böcker och tidningar om hur man gör.. jag googlar - Hur man förändrar sitt liv.. Men så säger en person till mig - 4 år yngre.
Att jag är omogen - och jag är på ruta ett av oinspiration igen. Eller så spenderar en person mer tid med en annan person och jag tror automatiskt att jag är utbytt redo att kastas bort. Eller att det är nåt mer emellan dem, även fast jag vet att det inte är det.
Vad jag gör med mitt liv
1. sover
2. jobbar
3. sitter framför datorn
4. ligger framför datorn
5. gråter
6. deppar över mitt patetiska liv
Så vad skulle jag kunna göra med mitt liv? Vad gör andra med sitt liv? En person frågade mig en gång, när jag sa att jag inte hade tid för att se på tv. Vad gör du då?
OK. jag har ingen pojkvän, ingen familj i närheten, jag lagar inte mat, jag tränar inte så värst mycket, jag ser som sagt inte på tv, jag går inte utanför dörren, jag städar inte, tvättar inte, spenderar inte tid med vänner. VAD EXAKT GÖR JAG MED MITT LIV.
Jag tänker sönderstressad på ett liv med allt det jag just exkluderade.. och addade ett par snoriga ungar. WHAT? Hur hinner man med sånt?
Nä jag har inte tid att gå ut eller umgås med vänner... för jag måste se till att jag får se 10 avsnitt av sex and the city, får i mig 1 dl whiskey och att någon säger nåt dumt åt mig så att jag kan grina/tycka synd om mig själv i 6 timmar innan jag somnar.
FRESH
Att ta vara på nuet... att det ska vara såå svårt. Jag skaffar böcker och tidningar om hur man gör.. jag googlar - Hur man förändrar sitt liv.. Men så säger en person till mig - 4 år yngre.
Att jag är omogen - och jag är på ruta ett av oinspiration igen. Eller så spenderar en person mer tid med en annan person och jag tror automatiskt att jag är utbytt redo att kastas bort. Eller att det är nåt mer emellan dem, även fast jag vet att det inte är det.
Vad jag gör med mitt liv
1. sover
2. jobbar
3. sitter framför datorn
4. ligger framför datorn
5. gråter
6. deppar över mitt patetiska liv
Så vad skulle jag kunna göra med mitt liv? Vad gör andra med sitt liv? En person frågade mig en gång, när jag sa att jag inte hade tid för att se på tv. Vad gör du då?
OK. jag har ingen pojkvän, ingen familj i närheten, jag lagar inte mat, jag tränar inte så värst mycket, jag ser som sagt inte på tv, jag går inte utanför dörren, jag städar inte, tvättar inte, spenderar inte tid med vänner. VAD EXAKT GÖR JAG MED MITT LIV.
Jag tänker sönderstressad på ett liv med allt det jag just exkluderade.. och addade ett par snoriga ungar. WHAT? Hur hinner man med sånt?
Nä jag har inte tid att gå ut eller umgås med vänner... för jag måste se till att jag får se 10 avsnitt av sex and the city, får i mig 1 dl whiskey och att någon säger nåt dumt åt mig så att jag kan grina/tycka synd om mig själv i 6 timmar innan jag somnar.
FRESH
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)